Välfärd

Japp, mitt under de icke ekonomiskt genomförbara diskussionerna kring en eventuell pools vara eller icke vara, blir det då en tripp till mormor, strax över 80 år alert! Där blir den föregående diskussionen kvar i svalget (där den förvisso hör hemma:)), då denna gamla erfarna dam berättar några få anekdoter. Ja, alltså minnen från sin egen barndom. Här sitter denna gamla kvinna framför mig och berättar verkliga "skrönor" om sin barndom, som om det var igår det hände och vi själva har dessförinnan gått ur en bil med air-condition (nödvändigt) och med små tv-apparater i baksätet, där barnen kan se på film medan bilen rullar fram längs vägarna. Kontrasterna blir stora när hon berättar.

En av hennes närmsta väninnor hade i sin klass en liten flicka, som kom från en stor familj, med många barn. Deras måltid bestod av, när de skulle lyxa till det, att modern i huset satte fram ett fat med en sill på, mitt på bordet. Däri fick barnen doppa sina potatisar, för att det skulle bli lite mer smak! Det var bara far i huset som fick sitta, för stolar hade man inte råd till. I samma klass fanns ytterligare en pojke, som även han bodde i en familj med många barn att försörja. En vinterdag skulle far i huset ha snus och bestämde sig för att skicka en av sina söner. Då det var fruset på sjön, var det den närmsta vägen att ta. Pojken traskade lydigt över isen för att införskaffa en dosa snus till sin far. Han hade inte fått med sig några pengar utan en lapp, som han överlämnade till innehavaren av handelsboden, på lappen stod följande att läsa: "Bästa Herr X, då det är osäkert om isen håller, nu efter töväder, så vågade jag inte skicka med pojken pengar".
   Ja, vad säger man? Detta har så klart blivit en skröna i bygden, men att den är sann är det kanske inte så många som vet.

Vidare, för att få ytterligare bekräftelse på att vi lever i ett slit och släng samhälle, berättar mormor, att det var så klart inte bara i Sverige folk levde så här fattigt, utan det var likadana förhållanden i våra nordiska grannländer. Morfar, som då kom från Norge, växte upp i ett fattigt torp (kring vilket det finns åtskilligt att berätta). Då det kom besök fick han gå och gömma sig! Jodå, det fick han, för hans kläder var så trasiga så föräldrarna skämdes och ville inte att folk skulle se hur illa det var ställt. Emellertid var de inte ensamma om situationen. En dag kom en av hans skolkamrater (för de fick faktiskt gå i skolan några timmar i veckan) och hade fått en "ny" klänning, dvs en mjölsäck som modern hade sytt om till en klänning, med namnet på mjölet kvar på ryggen.

Så där ja, de nyss inhandlade klänningarna på rea som ligger i påsen och väntar på att dras på, känns lite kontrastfyllda, om nu klänningar kan göra det. Mmm, det gäller att få perpektiv och det är inte alltid lätt att förstå hur fort utvecklingen har gått och vilka krav vi har idag, när det sitter en person framför en, som har en helt annan barndomshistoria att förtälja. Man blir ödmjuk och vill tacka och tacka dessa kämpande människor som byggt upp vårt välfärdssamhälle.
   Så in igen i den flotta bilen med air-condition, återigen susa ut på vägarna och lyssna på radion, där man förmedlar att det är varmt, mycket varmt och att det är många äldre som inte klarar värmen. Det kommer även till ens kännedom att de (inte alla)som bor på äldrehem inte har tillgång till dusch varje dag, det går inte alltid att öppna fönstren, några fläktar är det inte tal om, om inte någon anhörig förbarmar sig och att gå ut själva är inte möjligt för alla. Personalen som jobbar med dem, lider av att se detta och är bakbundna av politiska beslut.Är det så här våra gamla ska ha det, som har byggt upp detta välfärdssamhälle, med inget mer än sina händer och självlärd kunskap???