Men hallå, jag tycker också att kvällarna är helt underbara nu på sommaren. De tidiga morgnarna är helt ok, de var som bäst i början av sommarens grönska. MEN, jag kan inte förlika mig med denna äckliga, klibbiga rötmånadsvärme, dessa oerhört enerverande kryp som finns precis överallt och att maten snabbt får en tendens att mögla. Allt detta är jobbigt och väldigt irriterande, och ja, jag vet att man ska vara glad när solen skiner. Jag är glad när solen skiner, men det kan väl vara under drägliga temperaturer.
Jag vill kunna gå ut när det är fint väder och inte behöva ta "täckning" för alla kryp och då speciellt, detta lilla skånska påfund, millimetern, strecket, sädestripsen eller vad man nu väljer att kalla detta otäcka kryp för. Jag vägrar att befinna mig där de är, de sabbar, om du cyklar, går, rider eller gör något annat ute, så kommer de i massor, en hel arme, och kliar något vansinnigt.
Varje morgon om du har haft fönsterna öppna för att få in lite sval luft (kan ju behövas i klibbig, klibbigvärmen), så startar man dagen därpå med att torka eller dammsuga upp dessa avskyvärda streck. De kryper t.om in mellan tavlorna, så man blir påmind om dem även på vintern, vilket kanske kan vara bra, för då kan man rent mentalt inbilla sig att man gillar blåst och regn, då man slipper få kliet på sig.
Undrar varje gång jag ser allas vår Ernst vandra glad och lycklig genom sädesfälten, som är stripsens faktiska hemvist, hur länge han står ut innan kameran släcks och personalen får ila fram med en vattenslang och ösa över hela karln, tills han blivit kvitt dem.
Såg senast idag ett ungt par, uppenbarligen inte från Skåne, gå rätt ut i ett av sädesfälten och ta ett "romantiskt" kort (man får se mycket om man bor på "lannet" :)). Jisses, tänkte jag, stackare, de är galna, tänk att frivilligt ge sig ut i denna massinvasion av , argghh, kliande strips. Som om inte kliandet vore nog; de små otäckingarna kan även vifta med sin pyttesvans, örk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar