Har precis plöjt Alex Schulmans bok "Skynda att älska", vilken var mycket lättillgänglig med bra språkbruk och intressant innehåll. Den handlar kort och gott om Alex förhållande till sin pappa. Men ju mer jag läste, desto mer förstod jag att Alex var tvungen att gå hos psykolog Leo, vilket han skildrar på ett ganska roande sätt.. Föräldrar är jätteviktiga så det skulle man kunna skriva flera böcker om, vilket redan gjorts på flera håll i världen, men det får ju inte ta sjukliga vändningar. Hela killen bygger upp sitt liv kring sin pappa, han går före allt. Han skildrar pappan ömt och med kärlek, men i detta lyser även ett beroende igenom som inte verkar friskt. Det är pappa och pappa och pappa oavsett hur gammal Alex själv blir och vilka förhållanden han går in i. Är det inte så att ens egen kärnfamilj ska vara den viktigaste, vilket inte förtar föräldrarnas roll, för de har ju själva bildat sin kärnfamilj en gång i tiden, eller hur? Så verkar inte Alex tycka och agera när det gäller hans pappa, mamman, däremot, framställs som en "bra att ha person" under uppväxten, men hon verkar inte ha gett så starka intryck, om man ska värdera och tycka utifrån det man läser.
Äähh, känner att här finns mycket att diskutera, men det skulle inte vara något nytt under himlavalvet och skulle förmodligen tråka bloggläsaren, så hur som helst, jag var irriterad när jag la ifrån mig boken, samtidigt som jag tycker Alex skriver härligt och formulerar sig på ett sätt som gör att man tar honom på allvar. Som sagt, det är mycket tolkningsbart det jag ville få sagt med detta blogginlägg, så jag tror att gå vidare nu är en bra grej ("för en tjej" hade en fanatisk rimmare lagt till, haha:))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar