Ensam är stark?

Det tror jag inte, inte i längden i varje fall. Vi är i grunden flockdjur och behöver mänsklig kontakt för att må bra. Blir lite fundersam efter att ha läst ungdomsromanen "Jag finns". Nämnde den häromdagen, angående den avskyvärda mobbing som förekommer i den och som enligt källor ska vara självupplevd. Huvudpersonen kommer till sist fram till den insikten, efter möten med diverse vuxna, kuratorer, BUP etc, att hon måste reda ut detta själv om hon ska kunna gå vidare och helt enkelt fortsätta leva. Hon löser det genom att agera helt själv och ge igen på förövaren. Hon möter våld med våld.
  
Detta är precis vad som händer i även "Ondskan" som mina åk 8:or läser just nu. Även den historien ska vara självupplevd i mångt och mycket och även här räddas huvudpersonen av sin egen självbevarelsedrift, att till slut möta våld med våld. Är det så trist på många håll, att ungdomarna får ta saken i egna händer och tillämpa regeln "Öga för öga, tand för tand"? Hur långt har vi då kommit i vårt samhälle, eller är jag enbart pessimistisk? Är dessa två historier rena undantagen? Jag hoppas verkligen det, eller är jag naiv och blåögd om jag vill tro det?`Oavsett så har vi ett superviktigt uppdrag vi vuxna, inom skolans värld eller inte, att fortsätta bekämpa denna ondskefulla mobbing som finns och mer än pyr lite överallt, inte minst hos oss själva...