men, nej, det är jag ju inte, alltså huliganmorsa på fotbollsmatcher. Blir bara engagerad och applåderar när killarna gör mål (för vårt lag, så klart), hejar, lite försiktigt fram dem när de närmar sig målet. Tja, det ska man väl göra, som engagerad förälder? Men så kan det hända saker ute på planen, när ens egna små är på väg mot, just det, målet. En från andra laget, drar min gosse i tröjan när han ska göra mål, varvid min gosse skakar lite på sig, så motspelaren faller i marken. Ja, så kan det gå, man får inte dra i tröjor, ajabaja, hmm:)
Då, då förstår ni, reser sig morsan till den som fallit till marken och tycker att nu får det vara nog. Jag känner hur mina ögon blir klotrunda och hur mina läppar formulerar: "Jaha du, är det på detta vis, så kom igen då. Ta av dig solbrillorna, så ska vi göra upp". Puh, vid min sida står en lagkamrats mamma och frågar lite urskuldande: "Ursäkta jag var så inne i matchen, men tänkte du säga något?" Ehh, skönt att hjärnan lärt sig att inte få ut vissa artikulationer ur munnen, i vissa lägen. Drar en suck av lättnad och ger "motståndarmamman" ett brett leende.
Tralala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar