Kommit långt

Fick i helgen lite indirekt feed-back på hur långt vi har kommit i att hjälpa barn med olika diagnoser. Än finns massor att göra och lära, men vi har kommit en bit på väg och i alla fall börjat. Mötte en kille i helgen som är en bit över 30. Han berättade om sin diagnos som han fått som vuxen, vilket blev en slags bekräftelse för honom. Han fick en förklaring till varför vissa situationer varit i det närmsta outhärdliga och varför det varit diverse missförstånd kring honom i olika skeenden i livet. Skolan minns han som något fasansfullt, för i hans diagnos finns även med en viss överintelligens, så när saker gick för långsamt och skulle repeteras i veckor tappade han sugen ganska fort och började stöka istället. När han var mindre började han äta upp pennor och suddigummin m.m. (Vad han gjorde när han blev äldre förtäljde ej historien). Detta ledde till att han hamnade i den tidens specialklass för busiga barn. Det han ville var att lära och lära snabbt och bli matad med nya saker. Han trivdes med att få mycket om allt. Men så blev det inte.

Ibland funderar man på om det är fler barn som har diagnoser idag än vad det var förr, eller är det så att vi blivit bättre på att tidigt se barn med diagnoser, idag? Eller ger vi för många diagnoser som är obefogade? Vet ej riktigt, det enda jag vet är att det har hänt massor de senaste tio åren när det gäller hjälpmaterial, utbildningar och annat för att få en förståelse och redskap till att kunna hjälpa de barn som är i behov av olika hjälpmedel. Det känns bra, samt det faktum att det hela tiden kontinuerligt kommer ut ny information. Tänk så viktigt det är att få hjälp med att förstå varför man själv fungerar på ett visst sätt (detta gäller ju oss alla, diagnos eller ej:)), samt vilken lättnad det blir för barnet att ha folk runt omkring sig som förstår. Detta är inte bara en vision längre, utan visionen har börjat komma ut i verkligheten. Gött!!!