Återträff

Får en massa brev hem om en eventuell återträff med de man tillbringade mer eller mindre frivilligt nio år av sitt unga liv med. Det medför att en massa minnen, som helt förträngts, börjar poppa upp igen. Även om man inte vill medge det, så sätter dessa nio år givetvis vissa spår, beroende på hur man hade det. Mina egna minnen är något diffusa, men jag vet att vi är ca 20 stycken människor i vårt land som missade en hel del ämneskunskap under en period av vår mellanstadietid, då den lärare vi hade inte alltid mådde så bra. Om det berodde på oss eller annat har jag inte den blekaste aning om. Men det jag vet är att skolan skilde sig en hel del från den skola vi har idag, som väl är. För egen del tål jag inte längre att höra "I en sal på lasarettet", då jag fick den fantastiska förmånen att vid ett flertal tillfällen sjunga den högt för hela klassen! Det hade aldrig accepterats idag, men då vågade man inget annat. Kanske min framtida karriär som sångerska fick ett abrupt slut där:D Haha.

Vidare, då minnena är förknippade med just skolan, har mina nuvarande kollegor (framförallt No-folket) fortfarande riktigt roligt åt det faktum, att den som tyckte att viss undervisning inom ämnet biologi (talar nu om det forna högstadiet), dvs angående blommor och bin, var genant och jobbigt fick lov att gå ut från lektionen. Gissa vem som flög ut genom dörren. Hua!  Tur att storken finns:)

Att polisen även kom till skolan och förhörde alla i klassen, tillsammans med en lärare, som hade fått ett öknamn synonymt med en religiös åskådning, var ju läskigt då, särskilt när man inte visste någonting utan bara hade hästar på näthinnan och vem man skulle få rida på ridskolan under eftermiddagen. Ingen helt ovanlig händelse,  i och för sig, i vissa skolmiljöer, men ändock ett minne.

Faktum är att ju mer man skriver ju mer kommer man ihåg. Kanske en bok inom "genren"; Jonas Gardells "En komikers uppväxt" hade intresserat??? Nej, den hade nog fått ta en annan vinkling i så fall och berättarperspektivet hade av förklarliga orsaker varit ett annat. Men, men nog "fasiken" hade det varit roligt att göra något sådant, men, no, no, ska istället "Carpe Diem", känns mer meningsfullt...